 |
|
17 februari 2010
|
 |
Erling Schön har lämnat oss
|
Erling är död. Tre ord med en overklig innebörd. Han som nyss gått i pension och såg fram emot oskrivna dagar för fiske och fotografering. Nu blir det inte så. Hastigt rycktes han bort. Och därmed blir chocken och det ofattbara större. Jag tänker också på hans mamma, Vivi, 92 år, som för en kort tid sedan flyttade ner till Ulricehamn för att komma närmare sin son. Hur plötsligt kan inte allt kastas över ända. Det är tragiskt. Men vi får glädjas åt minnena. Och de är många och ljusa. |
 |
Jag har känt Erling sedan slutet av 70-talet då jag gick med i Fotoklubben Micro. Vi har tillbringat många vårnätter i orrkojan. Vi har varit på Runde i Norge tillsammans och i Everglades, USA. Vi har även arbetat ihop. Min första lärartjänst gällde ett vikariat för Erling som då skulle ut i världen – Indien, om jag inte minns fel. Erling hade en hatkärlek till skolan. Han älskade sina elever och de honom. Men skolans byråkrati var som ett rött skynke. Åtskilliga gånger har jag kiknat av skratt när Erling exploderat i sarkasmer och ironi kring det som var hans arbetsplats. |
|
Hans humor var av ett alldeles unikt slag. Underfundig, och med både skärpa och svärta. Jag glömmer aldrig när han berättade om en ilsken dam han mött på mammas gata hemma i Stora Levene. Vid den tiden höll Erling på med att fotografera berguv och matade ugglan varje kväll med fiskrens och andra ”godsaker”. Ryktet om uven hade spridit sig på den lilla orten, och damen ifråga hade stoppat Erling och sagt att hon var rädd att hennes lilla hund skulle råka illa ut. Sammanbitet och uppfordrande hade hon deklarerat sin åsikt: Berguven borde skjutas! Erling hade tittat henne djupt i ögonen och sedan lugnt replikerat: Ett annat exempel på Erlings formuleringskonst och egensinniga bildspråk gäller också uven – som han förövrigt döpt till Edith. En regnig eftermiddag hade hon landat på betongkanten till en flytgödsel-brunn på en närbelägen gård. Nu bar det sig inte bättre än att Edith tappade balansen och ramlade ner i geggan. Efter en snabb räddningsinsats kunde hon återfå friheten. Fortfarande våt efter det ofrivilliga badet flög hon ut i hällregnet och försvann in mellan träden. Erling beskrev senare hennes flykt med orden: ”Edith flaxade som en genomblöt wellpappkartong i motvind.” Det är så jag vill minnas Erling. Underfundig och skämtsam, men också kunnig och mångsidig. Visste ni förresten att han spelade tvärflöjt? Ibland när man kom för att hälsa på möttes man av ljuva toner redan i trapphuset. I sovrummet stod Erling framför öppen garderob med utdragen strumplåda i vilken han ställt partituren. |
 |
 |
De flesta känner nog Erling som en enastående duktig djurfotograf. Många av hans bilder kommer alltid att finnas på våra näthinnor. Inte minst fotot av den lilla snäckan som klättrat upp i toppen av ett grässtrå för att blicka ut över världen (min tolkning). Med den bilden vann han, redan 1991, klassen ”Animal behavior– all other animals i BBC Wildlife Photogrpaher of the Year competteion. Jag var med Erling i London vid det tillfället och minns med vilken stolthet och glädje han tog emot priset. Erling, jag önskar att vi kunde resa dit igen. Önskar att du på nytt fick skaka hand med Sir David Attenborough. Önskar att jag än en gång fick se dina ögon glittra och mustaschen fladdra av glädje. Nu blir det inte så. Men om Gud Fader har någon ordning i sin himmel så har han redan försett dig med en Nikon och ett 500 mm tele. Nåt annat märke är inte att tänka på. När det blir vår här på jorden, och det första regnet faller vill jag tro att det är Guds änglar som skrattar så att tårarna rinner, just för att du Erling, dragit en av dina många vitsar… Farväl min vän. Jan Töve |