Fotograf: Camilla Noresson
Plats: Alnarp utanför Malmö
Utrustning: Canon EOS 5D Mark II, Sigma 150 mm f/2.8 EX DG OS APO HSM Macro, F2.8, ISO 200, 1/2500 s, handhållet.

Denna helgen är det minusgrader och det blir nog en utflykt för att se om jag hittar is med mönster. Trots att jag tycker om en riktig vinter och saknar snö så längtar jag nu också efter våren. Den kommer med värme, ljus och en härlig färgpalett. Dagarna blir längre och ljusare, solen hittar ner med sina strålar och det grå täcket som legat över oss i vinter börjar skingras mer och mer. Fåglarna vid dammen nedanför vår balkong kvittrar och sjunger för att locka sin partner. Det är mycket som händer när värmen hittar tillbaka och det gäller att hänga med i svängarna för det börjar bli dags att dyka ner på marken med makrot och fånga blommor på minneskortet.

Det är nu de små stundernas tid börjar för mig. Tar jag inte vara på de små stunderna i vardagen så kommer jag att missa mycket av detta vackra i naturen. En liten ryggsäck innehållande kamera med makroobjektiv åker ofta med till jobbet på morgonen så att jag kan köra till något favoritställe utanför Malmö direkt efter arbetsdagens slut.

Förra året tog jag denna bild i Alnarp i mars. Det var en mycket solig eftermiddag och ganska skarpt ljus. Himlen var blå och det kan man ana i övre högra hörnet. Runt om mig stod det några träd och olika höga buskar. På marken låg mycket höstlöv kvar som var ganska färgrika. Marken runt själva krokusen var ganska mörk och det stack bara upp några växter här och där. Inte speciellt kul alls. Solen silades genom träden och några strålar träffade krokusblomman. Det fina med dessa tidiga vårdagar är ändå att man kan i det korta skärpedjupet mixa gamla höstfärger med nya vårfärger. 

En fördel med att det faktiskt var ganska tomt på växter runt själva krokusen är att den sticker ut. Jag letar ofta efter motiv som sticker ut lite för sig själv. Mellan blomman och kameran är det ca 75 cm vill jag minnas. Jag ligger på marken och kameran kan inte komma längre ner. Har placerat mig så att det ligger många löv precis framför linsen och i utrymmet mellan objektiv och blomma dyker det in lite blad, växter m.m. på olika avstånd. De målas in i bildytan i oskärpa och skapar en struktur. Kameravinkeln är så låg så att jag nästan riktar den lite svagt snett uppåt mot blomman. På så vis slipper jag få med intrycket av den tråkiga mörka marken runt krokusen. Den försvinner i kulissen av blad och växter. Jag trycker av och känner att där satt den. 

Nu i skrivandes stund så vaknar vårminnena från tidigare år till liv och jag längtar ut. Fånga nu de små stunderna i vardagen och prioritera dem. De är guld värda. Mycket nöje.

 


 

 
Fotograf: Nic Kruys/N
Plats: Hågadalen, Uppsala
Utrustning: Olympus OM-D EM-1 mk II, m.zuiko 300 mm/4, 1/250 s f4.0 iso 800


Att få se och fotografera våra vilda djur i naturen är en drivkraft för många fotografer. Jag själv har aldrig varit typen som ägnar långa stunder åt att vänta i gömslen, utan har helst med mig kameran på fotopromenader. Ibland med ett givet mål, ibland utan.

En morgon i februari hade jag tre alternativ för dagen. Ett var att ge mig iväg till Västerås och Camera Natura dagen, träffa folk och njuta av andras bilder. Men jag var mer sugen på att komma ut i naturen just den här dagen. Ett annat alternativ var att åka iväg till Gysinge och hoppas kunna se och fotografera uttrarna som håller till kring forsarna där. Under vintern hade jag vid flera tillfällen sett utterspår i centrala Uppsala, och var väldigt sugen på att se djuren också.

Men jag insåg att både bilen och jag behövdes till diverse saker hemma på förmiddagen, så jag fick stryka Gysingetankarna och Västeråsmöjligheten den här gången.

Däremot hade jag hört att utterspår setts i Hågadalen under fredagen, bara en kilometer hemifrån. Så efter lunch tog jag kameran och gick ner dit. Väl framme vid gångbron över ån hörde jag ett obekant lockrop. Blicken for direkt mot platsen där ljudet kom ifrån. Och där på isen satt en utterhona med fjolårsunge och åt fisk. Snabbt fick jag upp kameran och 40-150 mm zoomen och började filma. Med spegellöst kamera kunde jag snabbt skifta mellan video och stillbild med ögat mot sökaren hela tiden. Men när jag höll på byta till ett längre teleobjektiv slank uttrarna ner i ån. Vilken upplevelse!

Men, det hela var inte över än. Jag märkte att uttrarna var på väg mot mig, inte bort från mig. Isen hade lagt sig över ån när vattenståndet var högre tidigare under vintern. När sedan vattnet sjönk undan, sprack isen och det bildades hålrum där djur kunde ta sig fram på land under isen. Jag hörde de nu bekanta lockropen igen och märkte hur honan och ungen sökte kontakt med varandra under isen. Längre uppströms såg jag en plats där det fanns god chans att uttrarna skulle komma fram ur håligheterna igen, så jag gav mig av ditåt och ställde mig lite skymd vid en gran.

Och där kom de fram igen, bara ca 10 m från platsen där jag stod. Nu hade de fångat mer fisk och stod på isen en stund till och åt, innan de gav sig av uppströms. Kvar stod jag med lite video och stillbild på minneskortet, och en fantastisk naturupplevelse som nog etsat fast sig för alltid i mig.

> Här en kort film från upplevelsen.

 


Fotograf: Jukka Lausmaa
Plats: Våmhuskölens naturreservat, Dalarna
Kamera: Nikon D700, Nikkor 24 mm PC, bländare 8,0, cirkulärt polarisationsfilter

Bilden väcker minnen från en fototur i maj 2012 till Våmhuskölens naturreservat i norra Dalarna tillsammans med två kamrater. Vi anlände en kulen eftermiddag till temperaturer kring nollstrecket och bitvis en halv meters snötäcke. Efter att ha gått i ca 1 timme gick jag genom isen på en våtmyr. Som tur var tog ryggsäcken mot så att jag inte försvann helt och jag kunde krångla mig upp på fastare mark. Dock indränkt upp till midjan i en sumpig, stinkande iskall sörja. Kompisarna satt en bit bort och flinade åt spektaklet medan jag bytte om till torra kläder. Så småningom kom vi fram till vår utsedda tältplats utan ytterligare missöden. 

Nästa dag klarnade det upp och den kommande veckan kom vårvärmen. För var dag kunde vi se snön försvinna, samtidigt som  fågellivet tilltog. Tidig morgon och på kvällar kunde orrar och tranor höras från myren en bit bort och mer än en gång blev vi väckta av ripornas knarrande runt tälten. Och allteftersom istäcket släppte från vattendrag och tjärnar så flyttade knipor, krickor och simsnäppor in. Det var också här jag första gången fick se blå kärrhök. Efter en inte helt angenäm inledning blev alltså turen precis som vi hade hoppats, en vecka i härlig vildmarksmiljö med massor av naturfoto och upplevelser.

Dalarnas naturreservat är öar i ett skogslandskap som i övrigt är hårt ansatt av modernt skogsbruk. I dessa skyddade områden får naturen utveckla sig efter sina egna villkor, de är hem för en mångfald av djur och växter och bjuder oss besökare på många fina upplevelser. Vi skall vara rädda om våra naturreservat och nationalparker och jag hoppas att de framöver skall bli både fler och större. 

Bilden är tagen sent på förmiddagen en av de sista dagarna på turen. Det som lockade mig med den här scenen var den fina torrfuran och den dramatiska himlen. För att få med hela trädet och mycket himmel valde jag mitt 24 mm tiltshift-objektiv. När jag komponerade bilden var jag särskilt noga med att furan inte skulle överlappa med andra träd i bakgrunden och att det passade in bra mot molntäcket. Ett polarisationsfilter på objektivet dämpade reflexerna av det starka solljuset och framhävde molnstrukturerna. Starkt solsken är inte optimalt för landskapsfoto, men jag tycker att det i vissa lägen som detta kan gå bra om man använder polarisationsfilter och tänker svartvitt. Ett bra tips är att vid framkallningen till svartvitt använda orange eller rött filter, eftersom det ger mer dramatik i himlen. 


 

Fotograf: Elisabeth Englin/N
Plats: Granbo - Hälsingland, 2005
Kamera: Canon EOS 300D 1/40 sek, f5,6, 400 mm. ISO 200. 

En solig skön dag i september 2005 hade jag bestämt mig för att leka trädgårdsodlare. Det var något nytt för mig att stå inför en korg med shyssta lökar av tulpaner. Jag hade läst på nogrannt inför planteringen av lökarna, hur de skulle planteras, på vilket djup, hur tätt och framförallt hur man skyddar dem mot vegetarianska predatorer. Ett finare ord för dem är Capreolus capreolus, med andra ord rådjur. 

Lökarna for i backen och under tiden jag planterade kastade jag emellanåt ett getöga upp mot skogsranden där det stod en råbock och blängde suget åt mitt håll. Anade han vad jag höll på med? Men inte äter väl rådjur lökar? Jag rådfrågade grannen hur jag skulle bete mig och grannen sa att jag skulle vara lugn, hon trodde att rådjuren nog bara var intresserad av mina tulpaner till våren när de skjutit skott. Men, sa hon, för att vara på den säkra sidan, plantera några under din enbuske, för en tycker de inte om. Till saken hör att jag hade en liten odlingskulle där jag ville ha en liten oas av barrträ och annat och där hade jag bl a planterat en dyr lågväxande enbuske som jag var synnerligen rädd om.  

Sagt och gjort, jag planterade några väl valda lökar därunder och hösten började rulla in med frostnätter och allt som hör därtill, som t ex hungriga rådjur. Råbocken gick därute på gräsmattan, totalt obrydd av mina okvädningsord och hyttande nävar medelst ramsa om "att du skulle bara våga röra mina tulpaner!"

En sen eftermiddag kom jag på honom. Jag såg att han stod med alla klövarna i förbjuden mylla och jag rev åt mig kameran för att säkra bevis. Ett bevis på intrånget i min gröna oas, surt införskaffad och med handlingskraftig nybörjarkärlek planterad. 

– GE %¤#”!! I MINA TULPANER hoade jag samtidigt som jag lyfte kameran och fick den flyende tulpantjuven på bild. 

Ganska snart upptäckte jag dock att denna bock hade ett ess i rockärmen, ty hans krona var inte alls dekorerad med blomster, nä, denna bock hade fintat mig totalt och tog till flykten med resterna av min gröna (och dyra) plantering av enebuske och en liten rest av en söt liten gran invirad i hornen.

Jag törs nästan lova att denna trädgårdsmarodör skrattade hela vägen in i skogsdungen med min plantering hängandes likt en basker lite fräckt på sned. 

Tulpanerna då? Jodå, de visade sig lite här och där under våren, alla utom de jag planterat under enbusken, tulpaner och enbuskar trivs visst inte i hop har jag hört.

 


 

Fotograf: Agnetha Lundberg/N
Plats: Vårhallarna, Österlen 14 05 30
Kamera: Nikon D800E, 24 mm f/16, 1,6 sek

Det var en vacker vårkväll i slutet av maj. Min kompis och jag hade åkt ner till Österlen för att tillbringa några dagar där för att fotografera. Den här speciella kvällen ställde vi kosan till Vårhallarna med sin spännande natur, som ibland kan blir riktigt dramatisk när vågor och vinden ligger på. Den här kvällen var det dock härliga varma försommarvindar och vackra moln på himlen. Så det var verkligen en kväll som upplagd för härlig landskapsfotografering.
 
Kom knattrande på mopeder
Vi kom dit och tänk, vi var alldeles ensamma på denna kustremsa – i alla fall en liten stund – För jag hade inte hunnit mer än plocka fram min utrustning och rigga stativet – så dök de upp. Ungdomarna kom knattrande på sina mopeder för tänk de hade också bestämt sig för en skön kväll bland klipporna. jag tog väl ingen notis om dem först. Jag arbetade på med mina kompositioner och hade väl i princip hittat något som jag kände - Yes, där har vi det. Men tji fick jag, för ungarna hade upptäckt mig och hade nog den åsikten, att ett par ungdomar i min landskapsbild skulle göra susen. Så två av dom drog iväg och satte sig helt resolut mitt i min fina komposition. Ok, ok, tänkte jag, jag får väl rikta kamera åt ett annat håll.
 
Jag komponerade, fokuserade, funderade 
Jodå, där fanns nästa komposition som kändes helt ok. Så samma procedur drog igång. Jag komponerade, fokuserade, funderade korrigerade lite. Men jag var för långsam. Under tiden jag arbetade, så förflyttade sig ungarna in i min nya komposition. Så här höll vi på en stund och jag började bli mer och mer frustrerad, medan jag misstänkte att ungarna började bli mer och mer roade av situationen.
 
Hamna i en av våar större kvällstidningar 
Min kompis hade nu upptäckte min något prekära situation och kunde nog också se på mitt kroppsspråk att mitt tålamod var upp upphällningen. När jag slet av kameran från stativet så insåg hon att nu är situationen desperat. Så hon kom släntrande bort till mig, klappade mig på axeln och med lugn ton sa – Agnetha, lugn och fin nu – jag löser det här.
 
Hon knallade bort till ungarna och började prata med dom. Jag hörde för ingenting, men när de kom bort till mig började jag förstå.
 
Hon hade lugnt och stilla börjat förklara för ungarna att jag var utsänd från en tidning för att skildra den vackra naturen på Österlen. Hon själv var med som assistent och skulle försöka göra lite kringbilder. Så hade ungarna lust att ställa upp och vara med på en bild kanske - om de hade tur, skulle de hamna i en av våra större kvällstidningar. De ställde glatt upp på en bild och frågade mig intresserat vad jag höll på med. Blev väldigt oroliga när min kompis förklarade att om jag inte kommer hem med några bilder så får jag ju inga pengar och då kan jag inte köpa mat och det kommer bli jättesynd om mig. Ungarna blev riktigt oroliga och från att ha varit små marodörer som nästan drivit mig till vansinne, blev de just så härliga som ungdomar kan vara. Så jag fick min bild som ni kan se och jag kunde åka hem och sova med ett nöjt leende på läpparna. 
 

Kontakt

Johan Lind (ordförande)
Email: johan.olof.lind [att] gmail.com

Webbmaster

Mats Andersson
Email: mats@concret.se
Powered by CONCRET