Fotograf: Jan-Michael Breider/N
Plats: Svalbard
Kamera: Canon Eos-5D Mk II. EF 28-70/2,8 L  (på 44 mm). Iso: 400

Det är i mitten av september och jag befinner mig tillsammans med några andra fotografer på det välkända isklassade fartyget M/S Origo. Vi är högt upp på jordgloben – kanske är vi de som för tillfället befinner oss högst upp, för vi har just passaerat 82:a breddgraden norr om Svalbard och utanför kajutan ser vi massiv packis så långt ögat når. Åtminstone är det spännande att tänka tanken att det norr om oss inte finns någon mera i denna värld av vatten och is.

Pytt i Panna och isbjörn
Det är vindstilla med underbart fotoljus och i luften runt båten snurrar det fullt av ismåsar – den fågelart jag alltid drömt om att få se i sin naturliga miljö! Vi har precis avnjutit en oerhört god Pytt i Panna och är proppmätta. Vad kan man mer begära?
Just då upptäcker vi en isbjörn på mycket långt avstånd. Han har säkert känt lukten av vår måltid och går målmedvetet åt vårt håll. Först när han når fören på båten stannar han upp och ser ut att fundera på varifrån all lukt kommer. Efter en stund börjar han undersöka skrovet lite närmare, ställer sig på bakbenen och ses plötsligt med huvudet i ett av hålen där man lägger ut den stora förtöjningstampen. Inser att jag plötsligt har ett fantastiskt fotoläge, men vågar inte gå ner på knä och titta i kameran för jag vet ju inte hur långt han kommer att sticka in sitt huvud. Jag skjuter därför med en lätt vidvinkel från höften och siktar så gott jag kan – ända tills jag känner en fast hand på axeln av vår guide som bestämt drar mig bakåt ”till säkerhet”. 

Prisad bild
Hade jag haft mera tid att tänka kunde jag skruvat upp iso-talet lite, men nu sköt jag bara direkt och intuitivt och fick lite väl långa slutartider.
Av de exponeringar jag hann med var det bara en enda som satt ordentligt med både skärpa och centrering. Att nu hålets pållare passade perfekt som extra öron på björnen var en fantastisk tur och när bilden fick pris i GDT`s stora tävling 2015 kallade jag den därför  ”Mickey Mouse Polar Bear”.


 

 Fotograf: Ove Eriksson/N

Plats: Moraine Lake, Klippiga bergen. Kanada

Kamera: Hasselblad 203 FE. Brännvidd 50 mm. 1/30 sek med f22. Velvia 50 ASA.

Fotografen Jan-Peter Lahall och jag var uppe vid Moraine Lake en tidig morgon. Vi var alldeles ensamma och såg soluppgången tända upp landskapet i Klippiga bergen.
Efter att ha fotograferat det fantastiska landskapet kändes det som jag inte kunde göra så mycket mer. Jag beslutade att lägga sista tiden på den lilla jordekorren Chipmunken i sitt landskap.

Jackan över huvudet
Jag såg att en individ kom upp från en klippa, varje gång jag tittade åt den. Den var ganska försiktig och lite skygg. Av erfarenhet så vet jag att djur kan vara ganska nyfikna av sig, så jag lade jackan över huvudet. Innan det så ställde jag in skärpan med min Hasselblad och vidvinkel 50 mm på närgränsen 50 cm. Chipmunken dök upp och var väldig konfunderad vad det var som låg framför honom. Till slut var nyfikenheten större än rädslan, den kunde inte förstå vad som låg under jackan. (Jag tog några bilder "sittande," som var med i Hasselblads kalender, de undrade om det gick ta sådana bilder med en Hasselbladare, ej den stående.) Bländare 22 för skärpedjupet - och då blev det bara en 30 dels sek slutartid.

Hånade proffsfotografer
Jan-Peter Lahall och jag blev hånade, som sk proffsfotografer, av de andra fotograferna eftersom vi inte lyckats få några bilder på björn. Men vi hade varit uppe varje morgon och försökt. Men lyckan med björnmöte infann sig inte.

Hoppades på drömbilden
På flyget hem fanns drömbilden på näthinnan, bara nu bilden satt där när Chipmunken hyllar det storslagna landskapet i Canadian Rockies. Väntan kändes lång innan jag fick filmen framkallad. Till min stora glädje blev bilden exakt som jag hade drömt om - Chipmunken hyllar sitt storslagna landskap i Klippiga bergen.

 


 

Fotograf: Göran Ekström/N

Plats: ________________

Kamera: _____________


Under flera år i rad har jag varit ute på vårkvällarna för att lyssna efter ugglor. Slagugglan har varit en av de som placerats högt på min önskelista, då honan och hanen pratar med sina vida hörbara röster. Ytterst få gånger har det lyckats! Förmodligen är jag i fel marker och söker. Men eftersom det finns flera, mycket passande och underbart vackra högstubbar i omgivningen är det här jag vill möta dem. Ett ljudligt avslöjande av de försiktiga fåglarna kan nämligen resultera i en spännande häckning framöver.

Häckningen i holk, som det finns på andra platser, är ingenting i bild-jämförelse med en gammal vacker och av ålder formad högstubbe. Så som det varit i gamla tider och som är en naturlig häckningsplats för arten. I vår tid är dessa gamla högstubbar faktiskt mer sällsynta i mina marker än ugglan själv!

Lockrop från bandspelare
En vårkväll var jag som vanligt ute och lyssnade. Inget resultat i vanlig ordning. Men äntligen – efter ett lockrop från min bandspelare med hanens hoande läte fick jag äntligen svar. En liten stund senare hördes dessutom också en honas sträva kraxande tiggarläte inne från ett skogsområde, strax bakom mig.

Ganska snart kom jag till den första misstänkta stubben i närheten som jag kände till. Då jag knackade på stammen flög en slaguggla upp ur stubbens inre och satte sig i närheten och tittade på mig. Bingo! En snabb titt i stubbens inre avslöjar fyra ungar. Nu var det bara att snabbt avlägsna sig för att bättre förbereda ett framtida besök.

Dyrbar hemlighet
Vid tiden då det var dags att återvända sitter honan framför mig i ett träd i närheten och vaktar sin dyrbara hemlighet. Hon bär emellertid inte artens namn utan orsak! Blir hon provocerad kan hon utan minsta tvekan anfalla och med sina åtta sylvassa klor sikta in sig på inkräktarens ansikte. Men liksom vi människor bär på olika personliga egenskaper finns det också olika individer i djurvärlden. Liksom andra ugglor visar sig denna hona också vara av en sällsynt fridfull karaktär. Visserligen knäpper hon inledningsvis varnande med sin näbb men lugnar sig snart då jag sakta sätter mig ner,  lugnt och stilla. Ibland funderar jag på varför jag efter många år i uggleskogen, frånsett ett tillfälle då jag inte följde spelreglerna, aldrig blivit anfallen. Förmodligen är det förmågan att sprida ett viktigt lugn omkring sig som objuden gäst som är hemligheten. Att låta ugglan ostört få ha kontroll över sin omgivning och ungarna samtidigt som man själv inte tillför onödigt skarpa ljud eller snabba rörelser som kräver uppmärksamhet och stressar henne. Att sitta lite gömd eller i ett gömsle i närheten är givetvis det bästa. Även om bägge föräldrafåglarna vet att man befinner sig på plats hjälper det ytterligare till att kunna följa de intressanta fåglarna lite närmare.

Göran Ekström/N


 

 

Fotograf: Jens Rydell/N

Plats och tid: Abruzzo & Molinese Nationalpark, Italien, aug 2014

Utrustning: Canon 5D Mk III, 50 mm brännvidd, fotocell, 4 blixtar, f=16, ISO 200. Allt riggat i förväg.

 

Barbastellen är ett av Europas mest hotade däggdjur. Den har nyligen försvunnit från många platser och flera länder men den är fortfarande någorlunda vanlig i vissa områden i Småland och i Italiens bergsområden. Anledningen till minskningen är inte känd, men personligen tror jag att ljusföroreningar spelar stor roll. Barbastellen skyr lampor av alla slag, och försvinnandet från en del gamla kända lokaler verkar ha skett i samband med att man satt upp belysning där. Riktigt och vidsträckt mörker håller på att bli en sällsynthet i södra Sverige, med oanade konsekvenser för nattaktiva djur. 

Det är mycket svårt att komma barbasteller inpå livet. Detta gör att bilder av den här arten i frihet är mycket ovanliga. Kolonierna lever i hus eller i träd, men de splittras hela tiden upp i mindre grupper som flyttar runt mellan olika boplatser. När man väl hittar en grupp kan man inte räkna med att den är kvar på samma plats nästa kväll. 

Min gode vän och kollega Danilo Russo driver ett forskningsprojekt vid Neapels Universitet i Italien. Han har studerat en grupp barbasteller under flera år och känner dem väl, bättre än någon annan. Varje natt kommer åtskilliga barbasteller och andra fladdermöss för att dricka från en cementbehållare som samlar upp vatten till områdets friströvande kossor. Med en fotocell och en kamera på behållarens kant och några blixtar runtom lyckades jag till slut få en del skapliga bilder på drickande barbasteller. Men utan Danilo hade jag aldrig fått tillstånd att fotografera i nationalparken. Det krävdes ändå två veckor, en hel del god mat och även lite vin emellanåt.

Att dricka är en konst för både fladdermöss och fotografer, särskilt i Italien.

För fladdermössens del gäller det att inte bli kvar i vattnet. Att närma sig en vattenyta från sidan i mörker är riskabelt, eftersom ekot från vattenytan reflekteras bort och gör att ytan inte ”syns” utan liknar ett svart hål. Bedömning av vattenytans exakta läge sker därför i ett tidigare skede, genom att fladdermusen dyker rakt ner mot ytan, och då får ett bra eko som kan användas för beräkning av avståndet till vattnet. Först sedan den vet exakt var ytan är, närmar den sig från sidan och dricker. Som synes på bilden gör den detta med millimeterprecision trots att den inte kan ”se” vattenytan!

 


 

 Fotograf: Tom Svensson/N

Plats: Zimbabwe. 15-09-14. Klockan 16:39

Kamera: Canon EOS-1D X. Brännvidd 560 mm. 1/125 sek med f5,6. ISO 800.

Under 6 år har jag årligen åkt till Afrika för att se vildhundar i det vilda och inte i något Gamereserve. Men det blev aldrig några möten. Jag har till och med åkt förbi en plats där fotokollegor fem minuter senare sett en flock men jag såg dem aldrig. Jag åkte även till Zimbabwe och en plats där det finns en stor sannolikhet att se dem, men icke. I fjol åkte jag ytterligare en gång till Zimbabwe för att pröva lyckan.

Jag åkte ner själv, före en grupp som skulle anlända senare, bara för att leta vildhundar. Träffade redan första dagen BBC som var där för att filma vildhundarna och de hade haft tur och sett hundarna jaga. Andra dagen gick utan att se något. Men när jag träffade på vännerna från BBC visade det sig att de hade fått ett tips var hundarna kunde vara.

26 hundar kommer springandes
Vi satt ute på en slätt och väntade tills det började närma sig solnedgång. I den här nationalparken får man inte köra efter solens nedgång - så det var bara att ge sig av. Lite irriterad av att veta att de troligen fanns i närheten av "min" glänta. När jag kört igenom skogen på andra sidan gläntan träffade jag en "ranger" som sa att han sett hundarna och han tyckte jag borde ge denna plats fem minuter, vilket jag gjorde. Då helt plötsligt såg jag första hunden. Jag slängde mig ur bilen och ner på marken för att få bättre vinkel på bilderna när hela flocken kom rakt emot mig. 26 stycken hundar inklusive valpar kom springande - och att dessutom ha den turen att de kom rakt mot mig var magiskt. De passerade på någon meters håll och gåshuden var påtaglig och glädjen total!

Jag har alltid haft en enorm tur när det gäller att se stora kattdjur, men vildhundar och Dholer har jag fått leta mycket efter. Men nu fick jag äntligen uppleva dem och på ett så underbart sätt. Tyvärr så skulle jag byta operatör nästa morgon för att leta vidare när denna operatör inte infann sig och mitt letande fick ett abrubt slut. Jag fick sätta mig i bilen och köra 10 timmar till Harare för att två dagar senare köra 10 timmar igen tillbaks till nationalparken. Men även andra svängen gav hundar plus att jag fick se en jakt, även om den blev kort var det en stor upplevelse att se dem igen.

Jag kommer utan tvekan åka ner för att leta efter dem igen - men först 2017. I år blir det Tigrar och förhoppningsvis Dholer sedan Pandor och avslutar med ännu en magisk resa till Borneo samt framför allt Komodo.


 

Kontakt

Johan Lind (ordförande)
Email: johan.olof.lind [att] gmail.com

Mats Andersson (webbmaster)
Email: mats@concret.se
Powered by CONCRET