Min sittande skugga är 50 m lång; mörkare än självaste lavasanden, därför synlig.
Det stramar i ansiktet av salt och soltorkad hud.
I lunnefågelns öga balanserar Tellus närmaste stjärna på den spända horisontlinan. I en enda blick tycker jag mig kunna ana och se hela Ditt levnadsperspektiv i urtid, nutid och framtid.
Precis så här ska det komma att se ut om ungefär
100 000 år då nästkommande inlandsis har smält bort.
Precis så här såg det ut för 16 miljoner år sedan, då Du steg ur havet.

16 miljoner år senare kom människan.

Vi vandrar på Dina stränder några knappt mätbara ögonblick mellan två istider, på nåder av de erforderliga få medeltemperaturgradernas inverkan.
Blott ett mellanspel i Ditt långa liv.
Måtte vi nu bara kunna låta bli att förgifta Din unga kropp; vår livsmiljö.

Natthavets skvalpande solreflexer dansar på havssulans ljusa bröst, och med vattenytans utspillda guld som tak puttrar kanske ännu någon atomubåt omkring därute...
- Javisst är det tragikomiskt, lite rörande.
- Men Du förstår, vi litar inte på varandra, vi känner oss själva och är rädda för vad vi vet!

- Du bör nog inte heller lita på oss; vi kallar Dej "resurs" -