Fem frågor till en /Naturfotograf - Mikael Gustafsson

 Naturfotografens arbete är sällan något som vi hör eller läser om. Det är oftast ett ensamarbete som ofta kräver mycket av sin utövare – självklart kunskap om sina motiv och sin utrustning men också planering samt ett starkt engagemang på flera plan.

I en serie kortintervjuer vill vi därför belysa några av våra medlemmars arbete och har därför låtit dem svara på fem frågor kring sitt fotograferande eller filmande, pågående projekt, deras tankar om naturfotografin som genre och deras bästa fototips.

Nu har vi ställt frågorna till Mikael Gustafsson, som blev invald i föreningen redan 1999 och har sedan dess varit aktiv i föreningen i både styrelse och på andra förtroendeuppdrag.

I din profil på Naturfotografernas hemsida kan vi läsa att du har en stor bredd i motivområden men även fotar övergivna platser och historiska miljöer. Berätta gärna lite mer kring det och ditt sätt att tänka kring bildskapande och det naturfotografiska hantverket.

Jag har fotograferat sedan 1974, då var jag 6 år och fick en Kodak Instamatic, denna byttes snart ut mot en Pentax MX med svartvit film som jag framkallade i vårt labb i källaren. I början var det ganska blandat med en del sport, främst orientering, men även en del natur.

Från början av 1990-talet blev det mest natur och då på diafilm. Det arbetssätt som filmen krävde, att man var noggrann och använde stativ tror jag varit bra för mitt arbetssätt även i den digitala eran. Jag fotar gärna övergivet och landskap på det långsamma sättet med stativ och inväntande av bra ljus, medan macro och fåglar är lite modernare med handhållet och fler exponeringar.

Tankemässigt är det ingen större skillnad, utan det som gör en bild intressant är god komposition och bra ljus - har man inte det så spelar övriga saker ingen roll. Jag jobbar som fotolärare på gymnasiet och kör ganska många fotokurser för fotointresserade och just komposition är det jag trycker mest på.

Vad är aktuellt för dig som fotograf just nu? Har du något specifikt projekt eller andra bildidéer du arbetar med och vad tänker du att det i så fall kommer leda fram till?

Jag har förmånen att kunna fotografera det som intresserar mig. För mig börjar fotograferandet alltid med ett intresse av något, ofta långt innan det blir några bilder. Det kan vara en specifik plats eller motivområde som mossor, ödehus eller grodor.

Det är först när man fått en känsla och ett förhållande till motiven som man känner vad det är man vill förmedla med bilden. Att ha en stor bredd tror jag är bra för att hålla drivet uppe. Jag kan fota ödehus en dag, för att sedan fota fjärilar nästa och så vidare.

För tillfället är det ganska mycket övergivetfotografering, utan att jag vet vad det skall leda fram till. Oftast blir det utställningar och bildvisningar, men mest är det för mitt eget nöjes skull. Jag har gjort ett par böcker och det finns fortfarande en marknad för detta, även om det inte är som för 30 år sedan.

Varför är det viktigt för dig att vara medlem i Naturfotograferna?

När jag var yngre fotograf så var Naturfotograferna en ikonisk förening. Där var alla förebilder man hade med. Då var även arvet från starten av föreningen tydligt, att just äkthet och foto i samklang med naturen stod i främsta rummet. Detta är fortfarande mycket viktiga frågor.

Jag satt i föreningens styrelse under en tolv års period och jag vill gärna lyfta att det är tre kriterier man skall uppfylla för att vara aktuell för ett medlemskap. Förutom de två uppenbara att man skall vara känd och etablerad som fotograf och ha gett ut böcker, haft utställningar, gett föreläsningar samt förstås vara en duktig fotograf, så skall man även jobba med naturskydd i någon form.

Den sista punkten tycker jag är viktig, vad är det man vill med sina bilder? Jag har varit med i Naturskyddsföreningen i över 40 år och varit ordförande i min egen krets i Göinge de senaste tio åren och jag vet att man med bilden kan åstadkomma mycket för naturen. Jag ser gärna att man jobbar med projekt som på något sätt kan bidra till skyddet av ett område eller ge kunskap och skapa opinion. Det är något större än att "bara" ta vackra eller häftiga bilder.

Föreningens frågor kring äkthet känns minst lika aktuella idag som när den startades. Foto av uppstoppade och inhägnade djur har ersatts av den digitala redigeringen med allt vad det innebär med möjligheter att byta himmel, redigera bort "fula" saker i motivet samt ändra ljuset så att bilden inte längre blir dokumentär utan mer ett konstverk.

Vi har även den ökade marknaden för gömsleuthyrning som gjort att många tror att det är den vägen man måste gå om man skall få bra bilder. Jag tycker själv att det känns lite som att åka till en bonde och gå på självplock av jordgubbar. Det blir fina jordgubbar, men jag känner mig inte som en bonde för det.

Många av de motivområden jag fotograferar har inte gynnats av den tekniska utvecklingen på samma sätt som till exempel fågelfoto. Jag tänker då bland annat på landskapsfotografering och växtfoto. Här har också utvecklingen stått still sedan 1980-talet.

Havstulpanlav

Naturfotografin som genre har ibland blivit beskylld för att bara visa det vackra i naturen. Hur tycker du att naturfotografers arbete kan bidra till att öka medvetenheten och driva frågor som rör hotade arter och ekologiska system?

Det är en komplex fråga. Att skildra "fula" platser som kalhyggen och liknande funkar förstås om syftet är att väcka opinion i skogsbruksfrågor.

Men det är även viktigt att visa upp och skildra det som är på väg att försvinna, vi måste då berätta om att detta är hotat. Bilder på arter och miljöer som är hotade av exploatering har flera gånger varit viktiga för skydd av områden, bildandet av reservat och nationalparker.

Det som komplicerar det hela är att "söta" arter som till exempel lövgroda och hasselmus är lätta att få stöd för, medan arter som ullticka och havstulpanlav kanske inte väcker samma engagemang hos allmänheten.

Jag har själv svårt att få driv för att fota kalhyggen, jag blir mest deprimerad, men det är viktigt att man gör även detta. Jag tror att dessa bilder inte behöver vara så "snygga" med perfekt ljus, utan en dokumentär mobilbild räcker långt.

Till sist, vilka är dina bästa tips till den naturfotointresserade som vill ta nästa steg sitt bildskapande?

Fota nära där du bor. Besök samma område många gånger, vid olika ljus och årstider. Är man på resa så får man det ljus man får medan man i närområdet kan komma tillbaka till motiven flera gånger. Man tar inga bilder hemma i soffan utan försök komma ut så ofta du kan.

Tänk gärna igenom varför du fotograferar. Kommer du fram till att det är ett trevligt sätt att komma ut i naturen så är det ok och då kanske man skall ha en ganska lätt utrustning som gör att man inte tycker det är jobbigt att röra sig i naturen.

Är syftet att man vill ta riktigt bra bilder så kan det vara bra att sätta upp ett mål som till exempel en utställning, bildvisning eller bildspel och då tänka igenom vad man behöver för bilder till detta. Detta ökar motivationen till att bege sig ut.

Jäkta inte, utan låt det ta tid, det går inte att tvinga fram bra bilder. Låt gärna andra titta på dina bilder och komma med tips/kritik. Jag brukar själv kolla igenom mina bilder i arkivet på blåsippor innan jag åker ut och fotar nya på våren. Då får man ofta inspiration, nya idéer och är inte ljuset det bästa så kanske man bara dricker kaffe i blåsippsbacken istället.

Jag tar bäst bilder när jag är ute själv, en del vill tvärtom umgås med kameran i naturen och då skall man kanske åka på kurs eller gå med i en fotoklubb. Då brukar det också bli många tillfällen till bildkritik och tips.

Vågbrytare

Inspireras gärna av andra, men hitta din egen väg. Jag tycker att danskt landskapsmåleri från "guldåldern" kring 1850 är perfekt inspiration för landskapsfoto. Studera konst och foto och fundera på vad det är du tycker gör en bild bra, fundera på ljus och komposition.

Kom ihåg att foto inte är en tävling utan huvudsaken är att du själv är nöjd och har kul på vägen mot bättre bilder.