Fem frågor till en /Naturfotograf - Anders Henriksson

Naturfotografens arbete är sällan något vi läser eller hör om. Det är oftast ett ensamarbete som kräver mycket av sin utövare – självklart kunskap om sina motiv och sin utrustning men också planering och ett starkt engagemang på flera plan.

 I en serie kortintervjuer vill vi därför belysa några av våra medlemmars arbete och har därför låtit dem svara på fem frågor kring sitt fotograferande och/eller filmande, pågående projekt, deras tankar om naturfoto som genre och deras bästa fototips.

 Vi fortsätter nu denna intervjuserie med naturfotografen Anders Henriksson som varit medlem i Naturfotograferna sedan 2009.

I din profil på Naturfotografernas hemsida kan vi läsa att ett återkommande tema hos dig är vanliga med ofta förbisedda växter och djur i vår närmiljö. Berätta gärna lite mer kring det och ditt sätt att tänka kring bildskapande och det naturfotografiska hantverket.

När jag började göra läromedel i biologi för drygt 30 år sedan behövde jag köpa vissa bilder till mina böcker. Trots att jag då vände mig till svenska fotografer, var det lättare att hitta lämpliga bilder på elefanter än på åkersorkar. Det tycktes även finnas ett större utbud av bilder på sällsynta orkidéer än på vanliga åkerogräs som svinmålla och rävtörel. Därför kändes det meningsfullt att komplettera mitt eget bildarkiv med porträtt av våra ”försummade” arter.

Ett 0,4 mm långt björndjur Ramazzottius oberhaeuseri

Idag drivs mitt fotointresse till stor del av nyfikenhet. Jag är inte minst nyfiken på livet i min omedelbara närhet. Vilka arter gynnas av trädgårdens ek, vilka utnyttjar de döda grenarna som lagts i ett hörn av trädgården och vilka små varelser simmar bland algerna i vattnet på trädgårdskrukornas fat?

 Mitt engagemang för livet utanför husknuten accelererade år 2020, när det stod klart att coronapandemin skulle begränsa min rörelsefrihet. I brist på annan sysselsättning gav jag mig själv utmaningen att fotografera minst 1000 vilda arter utan att ”resa” längre än 30 meter från huset jag bor i. Detta avstånd gav mig ett safariområde som gott och väl täckte min trädgård.

 Skulle jag lyckas fotografera 1000 arter utanför husknuten? Mitt tvivel skingrades när jag mötte en tre millimeter lång klothoppstjärt. Jag lekte med tanken att min omgivning förstorades så att den lilla urinsekten fick samma mankhöjd som en älg och insåg då att trädgården blev större än Söderåsens Nationalpark. Klart att jag skulle lyckas! Nu har jag fotograferat nästan 2100 arter i och från trädgården. Jag försöker fortfarande fotografera en ny art om dagen, när jag är hemma och har tid för detta ”trädgårdsarbete”.

Mitt mest beställda bildföredrag just nu är om arterna utanför husknuten. I detta försöker jag utnyttja igenkänning och aha-upplevelser. Det är exempelvis tacksamt att komplettera ”vanliga” ormbunksbilder med foton som visar ormbunkarnas könliga generation med ytterst små ”plantor” som har sex. Jag tror faktiskt att mina bilder på ormbunksspermier väcker större uppmärksamhet än föredragets bästa fågelbilder - hoppas inte detta beror på fågelbildernas kvalitet.

En florslända Drepanepteryx phalaenoides

Vad är aktuellt för dig som fotograf just nu? Har du något specifikt projekt eller andra bildidéer du arbetar med och vad tänker du att det i så fall kommer leda fram till?

Jag blev både stolt och glad när jag tilldelades utmärkelsen ”Årets rikare trädgård 2023”. Denna årliga utmärkelse är instiftad av folkbildningsprojektet Rikare trädgård som drivs av Fritidsodlingens Riksorganisation och syftar till att uppmärksamma insatser för varierade trädgårdar med hög biologisk mångfald. För mig medförde utmärkelsen oväntat stor uppmärksamhet, som jag nu vill tacka för genom att fortsätta  utveckla och berätta om mitt projekt. Det blir mitt sätt att försöka sprida intresse för biologisk mångfald.

Nu när jag slutat skriva läroböcker hoppas jag istället kunna förverkliga en idé om en friare och mer fotobaserad bok. Ett embryo till manus finns i datorn, men mer än så vill jag inte berätta just nu.

Utöver detta jag dessutom ett pågående projekt tillsammans med en dotter. Vi ska försöka fotografera alla Sveriges arter av dagfjärilar - men för min del är resan viktigare än målet. Det är roligt att göra något tillsammans, samtidigt som vi lär känna fjärilarna lite bättre och upptäcker nya platser i vår svenska natur.

På hårddisken finns även obearbetade bilder från två månaders vistelse i Nya Zeeland och den bildskörden kommer att hålla mig sysselsatt under en tid framöver.

En klothoppstjärt Dicyrtomina saundersi

Naturfotografin som genre har ibland blivit beskylld för att bara visa det vackra i naturen. Hur tycker du att naturfotografers arbete kan bidra till att öka medvetenheten och driva frågor som rör hotade arter och ekologiska system?

En lärare som inleder en lektion om biologisk mångfald med budskapet ”allt är ett elände” har genast förlorat 100 % av elevernas uppmärksamhet. Då är det bättre att fråga om de gillar choklad. De flesta svarar ja på den frågan. Sedan kan man visa bilder på spännande insekter och förklara att deras pollineringsarbete behövs för att vi ska få choklad och en stor del av den mat vi äter. Så har man inlett en diskussion om vikten av biologisk mångfald och på vilka sätt vi kan gynna den.

 Vi behöver visa både ”det vackra” och ”det fula” i naturen. Bilder på det vackra lockar betraktare och visar vad vi går miste om när naturen missbrukas. Samtidigt är det viktigt att vi som kollektiv även speglar det sanna tillståndet och konsekvenserna av missbruk. Det är roligast att fotografera det vackra och jag har nog själv bidragit till den traditionellt naturromantiska dominansen. Nu tycks allt fler uppmärksamma denna tradition och bidrar till en bättre balans mellan skildringar av ”det vackra” och ”det fula”. Det är bra!

Till sist, vilka är dina bästa tips till den naturfotointresserade som vill ta nästa steg i sitt bildskapande?

 Själv har jag haft stor glädje av att resa tillsammans med erfarna fotografer som delar med sig av sina kunskaper, samtidigt som man får se hur de själva agerar i naturen. Det är också tacksamt när fotografer bjuder på sina bästa ”smultronställen”. Många utvecklas också i fotoföreningar där medlemmar byter erfarenheter.

Man behöver inte den senaste och dyraste utrustningen för att göra intressanta och bra bilder. Vad bilden förmedlar är oftast viktigare än teknisk perfektion. 

Jag brukar rekommendera fotointresserade att arbeta i projektform. Då får man med det viktiga momentet att planera sin fotografering och man blir motiverad av att sträva mot ett speciellt mål. Förra året genomförde jag ett miniprojekt som gick ut på att göra ett bildspel om trädgårdens vinterfåglar. Jag ville ha med bilder på flygande småfåglar och monterade därför en kamera på stativ nära en fågelmatning. Sedan satt jag innanför köksfönstret med en kopp kaffe i den ena handen och en fjärrkontroll till kameran i den andra. Jag kände mig som Sveriges minst äventyrlige naturfotograf och just då var det en skön känsla.

Projekt kan genomföras praktiskt taget var som helst och det viktigaste är att ha kul!