Fotograf: Johan Siggesson /N
Plats: Kgalagadi Transfrontier Park, Kalahariöknen, Sydafrika
Utrustning: Nikon D500, 420 mm (300 mm med 1,4 TC), ISO 320, 1/25
 
 
Tidig uppstigning och lite trött. Med den lokala lejonflocken i närheten blev natten stökig och sömnen minst sagt sporadisk. Det är fortfarande mörkt men snart kommer det vackra ljuset och med hjälp av fågelkvitter, lite vatten och ett par kex försvinner tröttheten snabbt. Jag är redo för nya fantastiska upplevelser i Kalahariöknen. Vi har en lång dag framför oss med mycket snack i bilen, spejande och inte minst fotograferande. 
 
Dagens tur går söderut. Öknen vaknar sakta men säkert till liv och efter bara några minuter möter vi en liten grupp gnuer som långsamt vandrar i motsatt riktning. Den torra sanden, motljuset och ett otroligt djur framför kameran skapar en fin och beskrivande atmosfär. Vi stannar bilarna, slår av motorerna och njuter av spektaklet. 
 
Gnuer som är på väg någonstans är ganska förutsägbara, så man kan relativt enkelt planera och ställa sig på rätt plats för bästa ljus och vinkel i god tid utan att störa djuren. På det sättet får man några extra sekunder att tänka till vad man vill skapa. Jag bestämmer mig för att använda lite längre slutartid (1/25) för att förstärka intrycket av damm och hetta och på så sätt försöka åstadkomma känslan av en hägring i öknen. Tack vare gnuns distinkta profil så ser man, trots den längre slutartiden, tydligt att det är en gnu i bilden. En perfekt model för den här typen av bilder. Tyvärr är gnun ofta förbisedd bland fotografer och turister men är ju faktiskt ett helt fantastiskt djur att se, uppleva och fotografera. En fantastiskt start på dagen och efter några high-fives i bilen åker vi vidare mot nya äventyr.
 

 

Fotograf: Stefan “Oscar” Oscarsson/N
Plats: Sörmland
Utrustning: Nikon D810, Nikkor 70-200/2.8, 1/500 s, f/5.6, ISO 1600


Trots den fågelskådare jag är, så kom mitt medlemskap i /N att starkt vidga både vyer och repertoarer i min kamerasökare, vilket har givit mig många minnesvärda upplevelser och bilder utöver det rent fågelmässiga. Omväxling förnöjer!

Skalbaggar är bl.a en motivgrupp som har kittlat mitt fotografiska sug och där då givetvis de lite mer spektakulära arterna. Här får nog ekoxen, Europas största best i sammanhanget, räknas till en av dom mest spektakulära lirarna!

En ljummen sommardag inför stundande midsommarhelg besökte jag ett område med fin orörd blandskog med inslag av hyfsat stora ekar, riktigt ålderstigna ekar dessutom. Här finns en livskraftig population av dessa små giganter, om än inte överdrivet många till sitt antal… Efter att ha spanat av tre fyra bastanta ekar, så finner jag till min glädje en kraftfull hane tillsammans med två honor en bit upp längs stammen på en gren. Just där har ekens sav sipprat fram genom barken, vilket är ekoxarnas föda till 100% i sitt korta, fullvuxna liv (vi snackar ett fåtal veckor här!).

Hanen försökte att ”göra sin förväntade grej” med en av honorna samtidigt som hon lapade i sig av saven. Fräckt och kul motiv, tänkte jag, och passade på att göra det bästa av den inte helt optimala foto-förutsättningen, då scenariot utspelade sig ca 1,5 – 2 m ovanför mitt huvud.

Under tiden som jag plåtar och har fokus på det såta paret, förnimmer jag i sökarens ovankant en mörk liten blob som sakta rör sig. Tar ner kameran från ansiktet och finner ännu en ’oxe som sakta var på väg ner längs stammen! Jaha ja…. tänkte jag, törs man hoppas på något riktigt häftigt nu eller…?

Men visst! Hane nr två, som för övrigt var märkbart mindre än hane nr ett, hade helt klart fokuset inställt på brudarna nere vid vattenhålet! Men Tvåan var nog allt lite övermodig i sina intentioner, vilket han bittert strax fick erfara… Ettan var inte på humör att dela med sig enligt devisen ”the winner takes it all”.

Sagt och gjort, när Tvåan kom inom räckhåll så gjorde Ettan processen kort med en stilfull halvnelson! Fritt fall för Tvåan typ 3 – 4 m ner på marken, strax bredvid mina tossingar. Något omtumlad efter att ha upplevt och fotograferat detta oväntade drama, händelse, står jag där och kollar in Tvåan och säger ”jaha pysen, de där gick visst ente så bra eller? Men på’t igen! Skam den som ger sig!” Och med det sagt så placerade jag den lite blåslagna(?) kämpen på stammen, varvid han åter började sin mödosamma klättring. Tvåan gav sig inte utan tänkte uppenbarligen göra ett nytt försök på någon av brudarna där uppe.

Till slut var Tvåan åter i närheten av Ettan och brudarna, men tydligen hade han lärt sig något av smällen nyligen. Han smög denna gång lite försiktigt och utom räckhåll för Ettans magnifika käftar förbi brudarna och vidare bort längs grenen i jakt på nya brudar utan bodyguard …

Detta var en stund och upplevelse jag aldrig kommer att glömma! Sicken föreställning! Ett småkrypens egna Jurassic Park… 

 


 

Fotograf: Camilla Noresson
Plats: Alnarp utanför Malmö
Utrustning: Canon EOS 5D Mark II, Sigma 150 mm f/2.8 EX DG OS APO HSM Macro, F2.8, ISO 200, 1/2500 s, handhållet.

Denna helgen är det minusgrader och det blir nog en utflykt för att se om jag hittar is med mönster. Trots att jag tycker om en riktig vinter och saknar snö så längtar jag nu också efter våren. Den kommer med värme, ljus och en härlig färgpalett. Dagarna blir längre och ljusare, solen hittar ner med sina strålar och det grå täcket som legat över oss i vinter börjar skingras mer och mer. Fåglarna vid dammen nedanför vår balkong kvittrar och sjunger för att locka sin partner. Det är mycket som händer när värmen hittar tillbaka och det gäller att hänga med i svängarna för det börjar bli dags att dyka ner på marken med makrot och fånga blommor på minneskortet.

Det är nu de små stundernas tid börjar för mig. Tar jag inte vara på de små stunderna i vardagen så kommer jag att missa mycket av detta vackra i naturen. En liten ryggsäck innehållande kamera med makroobjektiv åker ofta med till jobbet på morgonen så att jag kan köra till något favoritställe utanför Malmö direkt efter arbetsdagens slut.

Förra året tog jag denna bild i Alnarp i mars. Det var en mycket solig eftermiddag och ganska skarpt ljus. Himlen var blå och det kan man ana i övre högra hörnet. Runt om mig stod det några träd och olika höga buskar. På marken låg mycket höstlöv kvar som var ganska färgrika. Marken runt själva krokusen var ganska mörk och det stack bara upp några växter här och där. Inte speciellt kul alls. Solen silades genom träden och några strålar träffade krokusblomman. Det fina med dessa tidiga vårdagar är ändå att man kan i det korta skärpedjupet mixa gamla höstfärger med nya vårfärger. 

En fördel med att det faktiskt var ganska tomt på växter runt själva krokusen är att den sticker ut. Jag letar ofta efter motiv som sticker ut lite för sig själv. Mellan blomman och kameran är det ca 75 cm vill jag minnas. Jag ligger på marken och kameran kan inte komma längre ner. Har placerat mig så att det ligger många löv precis framför linsen och i utrymmet mellan objektiv och blomma dyker det in lite blad, växter m.m. på olika avstånd. De målas in i bildytan i oskärpa och skapar en struktur. Kameravinkeln är så låg så att jag nästan riktar den lite svagt snett uppåt mot blomman. På så vis slipper jag få med intrycket av den tråkiga mörka marken runt krokusen. Den försvinner i kulissen av blad och växter. Jag trycker av och känner att där satt den. 

Nu i skrivandes stund så vaknar vårminnena från tidigare år till liv och jag längtar ut. Fånga nu de små stunderna i vardagen och prioritera dem. De är guld värda. Mycket nöje.

 


 

 
Fotograf: Nic Kruys/N
Plats: Hågadalen, Uppsala
Utrustning: Olympus OM-D EM-1 mk II, m.zuiko 300 mm/4, 1/250 s f4.0 iso 800


Att få se och fotografera våra vilda djur i naturen är en drivkraft för många fotografer. Jag själv har aldrig varit typen som ägnar långa stunder åt att vänta i gömslen, utan har helst med mig kameran på fotopromenader. Ibland med ett givet mål, ibland utan.

En morgon i februari hade jag tre alternativ för dagen. Ett var att ge mig iväg till Västerås och Camera Natura dagen, träffa folk och njuta av andras bilder. Men jag var mer sugen på att komma ut i naturen just den här dagen. Ett annat alternativ var att åka iväg till Gysinge och hoppas kunna se och fotografera uttrarna som håller till kring forsarna där. Under vintern hade jag vid flera tillfällen sett utterspår i centrala Uppsala, och var väldigt sugen på att se djuren också.

Men jag insåg att både bilen och jag behövdes till diverse saker hemma på förmiddagen, så jag fick stryka Gysingetankarna och Västeråsmöjligheten den här gången.

Däremot hade jag hört att utterspår setts i Hågadalen under fredagen, bara en kilometer hemifrån. Så efter lunch tog jag kameran och gick ner dit. Väl framme vid gångbron över ån hörde jag ett obekant lockrop. Blicken for direkt mot platsen där ljudet kom ifrån. Och där på isen satt en utterhona med fjolårsunge och åt fisk. Snabbt fick jag upp kameran och 40-150 mm zoomen och började filma. Med spegellöst kamera kunde jag snabbt skifta mellan video och stillbild med ögat mot sökaren hela tiden. Men när jag höll på byta till ett längre teleobjektiv slank uttrarna ner i ån. Vilken upplevelse!

Men, det hela var inte över än. Jag märkte att uttrarna var på väg mot mig, inte bort från mig. Isen hade lagt sig över ån när vattenståndet var högre tidigare under vintern. När sedan vattnet sjönk undan, sprack isen och det bildades hålrum där djur kunde ta sig fram på land under isen. Jag hörde de nu bekanta lockropen igen och märkte hur honan och ungen sökte kontakt med varandra under isen. Längre uppströms såg jag en plats där det fanns god chans att uttrarna skulle komma fram ur håligheterna igen, så jag gav mig av ditåt och ställde mig lite skymd vid en gran.

Och där kom de fram igen, bara ca 10 m från platsen där jag stod. Nu hade de fångat mer fisk och stod på isen en stund till och åt, innan de gav sig av uppströms. Kvar stod jag med lite video och stillbild på minneskortet, och en fantastisk naturupplevelse som nog etsat fast sig för alltid i mig.

> Här en kort film från upplevelsen.

 


Fotograf: Jukka Lausmaa
Plats: Våmhuskölens naturreservat, Dalarna
Kamera: Nikon D700, Nikkor 24 mm PC, bländare 8,0, cirkulärt polarisationsfilter

Bilden väcker minnen från en fototur i maj 2012 till Våmhuskölens naturreservat i norra Dalarna tillsammans med två kamrater. Vi anlände en kulen eftermiddag till temperaturer kring nollstrecket och bitvis en halv meters snötäcke. Efter att ha gått i ca 1 timme gick jag genom isen på en våtmyr. Som tur var tog ryggsäcken mot så att jag inte försvann helt och jag kunde krångla mig upp på fastare mark. Dock indränkt upp till midjan i en sumpig, stinkande iskall sörja. Kompisarna satt en bit bort och flinade åt spektaklet medan jag bytte om till torra kläder. Så småningom kom vi fram till vår utsedda tältplats utan ytterligare missöden. 

Nästa dag klarnade det upp och den kommande veckan kom vårvärmen. För var dag kunde vi se snön försvinna, samtidigt som  fågellivet tilltog. Tidig morgon och på kvällar kunde orrar och tranor höras från myren en bit bort och mer än en gång blev vi väckta av ripornas knarrande runt tälten. Och allteftersom istäcket släppte från vattendrag och tjärnar så flyttade knipor, krickor och simsnäppor in. Det var också här jag första gången fick se blå kärrhök. Efter en inte helt angenäm inledning blev alltså turen precis som vi hade hoppats, en vecka i härlig vildmarksmiljö med massor av naturfoto och upplevelser.

Dalarnas naturreservat är öar i ett skogslandskap som i övrigt är hårt ansatt av modernt skogsbruk. I dessa skyddade områden får naturen utveckla sig efter sina egna villkor, de är hem för en mångfald av djur och växter och bjuder oss besökare på många fina upplevelser. Vi skall vara rädda om våra naturreservat och nationalparker och jag hoppas att de framöver skall bli både fler och större. 

Bilden är tagen sent på förmiddagen en av de sista dagarna på turen. Det som lockade mig med den här scenen var den fina torrfuran och den dramatiska himlen. För att få med hela trädet och mycket himmel valde jag mitt 24 mm tiltshift-objektiv. När jag komponerade bilden var jag särskilt noga med att furan inte skulle överlappa med andra träd i bakgrunden och att det passade in bra mot molntäcket. Ett polarisationsfilter på objektivet dämpade reflexerna av det starka solljuset och framhävde molnstrukturerna. Starkt solsken är inte optimalt för landskapsfoto, men jag tycker att det i vissa lägen som detta kan gå bra om man använder polarisationsfilter och tänker svartvitt. Ett bra tips är att vid framkallningen till svartvitt använda orange eller rött filter, eftersom det ger mer dramatik i himlen. 


 

Kontakt

Johan Lind (ordförande)
Email: johan.olof.lind [att] gmail.com

Mats Andersson (webbmaster)
Email: mats [att] concret.se
Powered by CONCRET